när jag vaknar upp saknar jag ditt ansikte.tänker på den dan du stack - för mig det bara fanns inte.
hur blir jag hel igen efter du tog sönder mig?
pågrund av dig har jag gått igenom dom svåraste stunderna. Om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag känner för dig mer, eller om jag någonsin haft några känslor för dig. För jag känner inte dig & kan inte påstå att jag någonsin gjort det heller. Det enda du gjort på dessa 15 år är att svika mig om och om igen. Jag vet inte, är det såhär du vill ha det? Du ger mig hopp sen gör du mig besviken lika snabbt igen.
Det började redan när jag var pytteliten. Jag var inte ens ett år gammal för du & mamma bodde fortfarande tillsammans.Du hade aldrig tid, det enda du brydde dig om var fotboll. Var det inte dina egna matcher så var det knattarnas. Inte ens på helgerna hade du tid med mig för då hade du andra saker du var tvungen att göra.
Sen skiljdes du & mamma och du flyttade till egen lägenhet & vi träffades inte lika ofta längre. När jag väl var hos dig så sket du i mig. Jag fick sysselsätta mig själv.
Jag blev äldre men saker och ting blev bara värre. Jag kommer ihåg att jag hade jätte svårt att sova på nätterna när jag varit hos dig. Det gick inte en natt utan att jag drömde mardrömmar. Jag kunde ställa mig upp i sängen och skrika rakt ut efter mamma. Jag vågade inte sova i min egen säng & detta endast för att jag träffat dig?
När jag var ungefär 5 kanske kommer jag ihåg att du skulle komma och hämta mig i höganäs hos mamma. Jag gick och fråga mamma vad klockan var varannan minut & det var inte av spänning av att du skulle komma snarare tvärtom. Jag hade skitont i magen rent ut sagt & så var det varje gång jag skulle träffa dig & när det började närma sig tiden du skulle komma och hämta mig sprang jag in på toa och grät. Jag kände ett sånt oerhört obehag men jag visste inte varför. Det enda jag visste var att jag inte ville åka med.
Sen skaffa du dig en ny tjej & ett nytt barn. Emilia blev större & större och du fick mindre tid med mig. En dag när jag kom hem till er hade du flyttat ut alla mina saker ur rummet. Du förklarade inte ens för mig utan du lät mig gå in i mitt rum och se att alla mina saker var borta. Jag fatta ju ingenting. Sen gjorde du klart för mig att detta var Emilias rum & hennes saker. Hur tror du det kändes för mig? När jag kom hem var jag jätteledsen. Jag satt i mammas knä & grät och sa att du inte älskade mig längre. Vilken pappa gör så? Vilken pappa gör klart för sin 5 åriga dotter att hon inte längre har något rum & att alla hennes saker ska slängas för att han fått ett nytt barn? hur mycket kunde jag betyda för dig då? Ändå har du mage och ringa och tjata om hur mycket du älskade mig? ppftt, när har du någonsin visat det? Om du gjort det hade vi inte haft det såhär idag, då hade du åtminstonde visat att du ångrar saker.
Det gick till och med så långt att jag vägrade lämna mammas sida. Jag gick inte utom synavstånd. Jag kunde börja gråta var som helst & utan någon anldening. När jag satt & lekte kunde jag helt plötsligt titta mig om och sen rusa upp i mammas knä. Jag började smacka läppar så jag fick stora sår runt munnen. Pappa & Farmor tyckte inte om mormor och tillslut fick dom mig att undvika henne också. Jag kunde gå långa omvägar för att inte behöva träffa mormor. & om hon råkade komma för nära så kunde jag sparka henne. Jag gjorde det farmor sa åt mig att göra för hon gjorde klart för mig att jag inte fick komma dit annars. Jag var inte välkommen till henne om jag tyckte om mormor.
Jag kunde titta på mormor med tom blick. När mormor försökte prata sa jag att jag inte fick prata med henne för hon var en gammal skrutta. Jag ville inte ha med min mormor att göra helt enkelt bara för min farmor hjärntvättat mig totalt. Jag sparkade henne med hälarna om hon kom för nära och behandlade henne som luft. Det blev att morfar fick min kärlek för mormor också, jag avgudade morfar mer än något annat. Jag kunde stå och granska mormor men isåfall flera meter ifrån. Det hände att jag tog mormors hand spontant, men sen kom jag på mig och sprang flera meter bort.
Jag kunde titta på mormor med tom blick. När mormor försökte prata sa jag att jag inte fick prata med henne för hon var en gammal skrutta. Jag ville inte ha med min mormor att göra helt enkelt bara för min farmor hjärntvättat mig totalt. Jag sparkade henne med hälarna om hon kom för nära och behandlade henne som luft. Det blev att morfar fick min kärlek för mormor också, jag avgudade morfar mer än något annat. Jag kunde stå och granska mormor men isåfall flera meter ifrån. Det hände att jag tog mormors hand spontant, men sen kom jag på mig och sprang flera meter bort.
Jag ville aldrig åka hem till mormor. & jag vägrade gå in om där inte var någon annan i huset. Och om jag väl gick in skulle mormor helst inte sitta nära.
Det gick så långt att jag inte kunde vara med mina vänner. Jag kunde leka fem miinuter ungefär sen gick jag in på mitt rum och satte mig. När dom frågade vad det var med mig sa jag att jag ville ha lugn och ro. Om mina kompisar följde efter mig då blev jag arg & kunde vara skit elak mot dom.
Jag ville inte ha kroppskontakt med någon, när folk kom för nära backade jag undan. Jag kunde klia mig på benen tills det började blöda. Jag kunde gråta tills jag fick hicka. Jag skyddade mamma från mormor eftersom farmor sa att hon var ond. När mormor kom för nära puttade jag & slog henne. Till sist bad jag om att inte behöva åka till pappa mer. Jag kände obehag över att åka dit och hade alltid ont i magen flera timmar före. Mamma märkte på mig att saker inte stod rätt till. Jag började prata otroligt mycket om ungern där farmor kom ifrån, jag hade slutat sjunga vilket jag annars älskade, jag spolade ner saker i toaletten som påminde mig om pappa.
Jag förstår inte hur man kan göra sånt mot sina barn. När detta hände var jag under 6. Det var då jag slutade åka till min pappa eftersom jag verkligen inte mådde bra av det. Jag vet inte vad han gjort mot mig, jag antar att jag förträngt det. Men något måste det vara eftersom jag känner obehag när han är i närheten. Det ska man inte behöva göra för sin egen pappa, det är inget jag önskar någon ska behöva utsättas för. Inte heller vill jag att någon ska få en lika dum pappa som min, för han har verkligen varit riktigt elak. till slut kunde han inte mitt namn, han började kalla mig för Linda, emilia och till och med farmors namn? hur mycket älskar man sitt barn om man helt enkelt glömt bort hennes namn? Han kom aldrig ihåg hur gammal jag var heller. Jag har försökt att återförenas med min pappa för hur mycket jag än vill hata honom så går det inte. han är endå en del av mig liksom? utan honom är jag halv hur jävlig han än varit. Jag har saknat och jag har glömt.. Jag vet inte vad som hänt? Jag vet inte vem du är och har inte vetat på ett tag. Vill ha den pappan som du var i början. Även om du aldrig har varit värd att kallas pappa så fanns du ändå där till viss del innan. & alla förtjänar att ha en pappa eller? Jag har i och för sig Göran nu som är mer som en pappa än du någonsin varit. Men, han kan ändå inte ersätta dig! Du är min riktiga pappa, ingen kan ersätta dig och dom känslor jag har för dig. Detta har förändrat hela min värld. Jag vet inte hur jag ska kunna se på dig, för varje gång jag ser dig påminner det mig om allt skit jag fått gå igenom på grund av dig.
Det gick så långt att jag inte kunde vara med mina vänner. Jag kunde leka fem miinuter ungefär sen gick jag in på mitt rum och satte mig. När dom frågade vad det var med mig sa jag att jag ville ha lugn och ro. Om mina kompisar följde efter mig då blev jag arg & kunde vara skit elak mot dom.
Jag ville inte ha kroppskontakt med någon, när folk kom för nära backade jag undan. Jag kunde klia mig på benen tills det började blöda. Jag kunde gråta tills jag fick hicka. Jag skyddade mamma från mormor eftersom farmor sa att hon var ond. När mormor kom för nära puttade jag & slog henne. Till sist bad jag om att inte behöva åka till pappa mer. Jag kände obehag över att åka dit och hade alltid ont i magen flera timmar före. Mamma märkte på mig att saker inte stod rätt till. Jag började prata otroligt mycket om ungern där farmor kom ifrån, jag hade slutat sjunga vilket jag annars älskade, jag spolade ner saker i toaletten som påminde mig om pappa.
Jag förstår inte hur man kan göra sånt mot sina barn. När detta hände var jag under 6. Det var då jag slutade åka till min pappa eftersom jag verkligen inte mådde bra av det. Jag vet inte vad han gjort mot mig, jag antar att jag förträngt det. Men något måste det vara eftersom jag känner obehag när han är i närheten. Det ska man inte behöva göra för sin egen pappa, det är inget jag önskar någon ska behöva utsättas för. Inte heller vill jag att någon ska få en lika dum pappa som min, för han har verkligen varit riktigt elak. till slut kunde han inte mitt namn, han började kalla mig för Linda, emilia och till och med farmors namn? hur mycket älskar man sitt barn om man helt enkelt glömt bort hennes namn? Han kom aldrig ihåg hur gammal jag var heller. Jag har försökt att återförenas med min pappa för hur mycket jag än vill hata honom så går det inte. han är endå en del av mig liksom? utan honom är jag halv hur jävlig han än varit. Jag har saknat och jag har glömt.. Jag vet inte vad som hänt? Jag vet inte vem du är och har inte vetat på ett tag. Vill ha den pappan som du var i början. Även om du aldrig har varit värd att kallas pappa så fanns du ändå där till viss del innan. & alla förtjänar att ha en pappa eller? Jag har i och för sig Göran nu som är mer som en pappa än du någonsin varit. Men, han kan ändå inte ersätta dig! Du är min riktiga pappa, ingen kan ersätta dig och dom känslor jag har för dig. Detta har förändrat hela min värld. Jag vet inte hur jag ska kunna se på dig, för varje gång jag ser dig påminner det mig om allt skit jag fått gå igenom på grund av dig.
this is the hardest story, that i've ever told
no hope no love no glory
no happy ending
